Som de flesta gånger när man stolt kan säga att man makade sig ur sänghalmen tidigare än 1 snåret, blir det fortfarande inget av. Man får en skamsen känsla i kroppen som om man gjort sig skyldig till nåt.
Idag hade jag och Eva planerat lite running plus en liten taning på två bleka.
Eva ballade ur i sista sekund vilket resulterar att jag satt hemma lika utsiktslös som innan.
Det småspottade lite regn ute och genast kändes det bättre.

Men någonstans under förmiddagen fanns kraften att snöra på sig kängorna och klättra in i björnpälsen för en liten walk. Lisa min gräddhyllepartner var visst lika segsliten som mig och tillsammans blev vi det perfekta pensionärsparet. Jag var tillockmed så pass vuxenkvalificerad att jag plockade på mig stegräknaren. Tror dock att det räknas mer som kärringpoäng än som nått fullvuxet i betyg.
Saken är den att jag masade mig ut.
Våra samtal gjorde att jag glömde bort kroppens ihärdiga smärta och vi traskade genom timrås gator och torg. Solningen blev också av, så nu är man lite mer griskär.
10792 steg senare var jag hemma. Slumrade åter igen in i soffan till familjen Bundy.


miracle tan?


På fredag bokades tiden in, Sara avlivas kl 10 00. Såklart börjar tvivlen skölja över en och jag nästan fällde en tår där jag stod på vetrinärmotagningen.
Förutom att helgen kommer vara svart, fyller Lisa 20 år och såklart blir det något i firandeform för min vän. Den fortsätter på Lördagen då vi har lagfest. Vi får se hur munter man lär vara. Med rusdrycker i ådrorna har jag en lätt känning av att det kommer bli sentimentalt, och jag kommer stå där hulkandes och berätta om Sara när hon bet min farbror i fotknölen som ilsken kattunge. Ja hon är speciell.

Men ännu är inget bestämt. Det bästa vore att åka till byn för en liten visit.

tjo/M