Hej!

Någongång mitt på dagen igår bestämde jag mig för att stryka mina antiargument och faktiskt gå och bli besprutad.
Lokalen liknade litegranna som en underjordisk bunker där civilisationen gömt sig undan pandemin som senare skulle erövra världen och slutligen slå ut mänskligheten.

Okej, det var kanske lite väl i överkant. Det är alla dessa domdedagsfilmer som får mig att tro att vi snart rasar ner i nåt svart hål.
Det tog knappt 2 minuter innan farbror doktorn hade skänkt mig en dos A(H1N1-adjuvans.
Biverkningar( jag skippar alla uttjadade svinskämt), än så länge inte en endaste. Lätt ont i lampsladden.

Denna heroiska insats firade jag med spritdränkt glögg och en djävla massa juliga godsaker. Marie hade dukat upp för en hel klass, vilket gjorde att vi fem som kom hade ofantliga mängder att tugga i oss.
Vi avslutade sedan aftonen med torsdagens sista dopp i soppan. Kvällen till ära hade studenternas kör en lite uppvisning för alla, berusade, studenter.
Jag vet inte om det bara är jag, men såna här framträdanden gör mig lite stel. Man sitter och spänner sig vit för att man snart ska höra nån skräna iväg eller skära sig i tonen så det blir glasskross av fönstrena. Sedan är jag lite osäker hur jag skulle reagera om just nåt sånt händer. Någon kanske sjunger helt fel, ramlar av scenen etc. Det vore skamligt att dra på världens flin eller garv vid såna här evenemang, speciellt inför jul då saint nikolaus garanterat utelämnar mig på sin lista.
Att tillägga är väl att allt slutade bra!

I helgen åker mestadelen av kretset till Åre. De ska bo med byggare, gå på afterski och köra sig mör i backen. 
Vad fan ska jag göra? Jag är mest ledsen att jag missar karlarna med hammare och dubb i fickan.